"Behåll du ditt lilla skitleende för dig själv, jag vill inte ha det. Det är allt som du kan ge av dig själv... Små leenden som rör till det för folk... Behåll det du, behåll det. Du kommer att sitta alldeles ensam med dina färgkritor i ditt fästningstorn tillslut och det är rätt åt dig. Jag känner att jag börjar tröttna nu... Daggmasken som älskar en stjärna, det funkar bara ett tag...

Franck såg på Camille och bet ihop tänderna.

Vad du är söt när du är arg... Vad du är stilig när du tappar kontrollen... Varför kan jag inte släppa taget tillsammans med dig? Varför låter jag dig lida? Varför bär jag korsett under mitt pansar och två patronväskor i rem över axeln? Varför blir jag blockerad av idiotiska småsaker? Ta fram en konservöppnare, för fan! Titta efter i din knivväska, jag är säker på att du har vad som krävs för att jag ska kunna andas..."

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Har en känsla av att ovanstående rader även fanns citerade i en annan blogg, av samma skribenter, i ett annat typ av liv. Tyvärr råkade någon (jag) radera hela härligheten. Ikväll satt jag och strö-läste lite i just den här boken och råkade fasta på just det här stycket. Det fick komma med. Igen. Det hade varit fint att kunna franska. Svenskan ska alltid komma och förstöra, tråååååkigt språk. Fortfarande, det är fint. Väldigt fint. Och riktigt.

Nu ska jag peppa och sen.... ACE!

/e