wow, jag ska på maskerad. först hade jag inget att klä ut mig till men nu sitter jag här o är den fräsigaste bruden. säger inget dock, ses i dimman istället!

/n

Idag funderade jag över hångel och fluffiga hår. Älsk har en stor inverkan på mig.
Fluffiga hår för att jag verkligen måste klippa mig eftersom mitt hår verkligen är raka motsatsten till fluffigt. Det är långt och tungt och slitet. Jag vill att det ska vara fluffigt. Lite iaf.
Hångel för att jag idag efter tandläkaren var bedövad i ena halvan av ansiktet från hakan upp till hårfästet ungefär. Tungan inkluderad. Det hade varit vansinnigt roligt att prova på att hångla med någon i det tillståndet. Inte för honom kanske, men för mig.

Förrutom funderandet så har jag lagat ett hål (min näst sista gratis-lagning), bakat pepparkakor och lussebullar med Mick och familjen och hunnit hänga lite med älsk och min kära lillasyster som idag var både ovanligt charmig och ovanligt jobbig.

/e

idag är jag ledig. jag älskar mina lediga dagar, då spederar jag massa timmar framför datorn eller tvn o äter glass o gör ingenting. egentligen har jag massa grejer jag borde fixa men det får vänta en halvtimme.

jag tänkte på vad emma skrev om raslöshet för jag känner ju samma sak. så har jag känt sen det blev kallt o mörkt o jag tröttnade på att mocka. det var ungefär när solen slutade gå upp med mig o det inte var gryningsdimma mellan bergshamra o danderyds sjukhus. det var nog då jag började gråta lite spontant hela tiden. sen slutade jag med det o allt blev som en enda grå sörja.

som tur är kan man gå ut på stan o dricka öl o dansa. då är faktiskt inte allting så tokigt.man dansar, hånglar med massa pojkar o är fullare än vad man förra veckan trodde man kunde bli.

bara för att få ett konstgjort pirr i magen så kan man hångla med fluffiga hår o skicka sms med dem, bara för att ha ngt att göra. eller?

/n

ps. ngn som vill ut på onsdag? ds.

Idag funderade jag över intriger. Det är alldeles för lite intriger numer. Finns inget kul att skvallra om varken i lunchrummet på jobbet eller över telefon när man har slutat. Det finns bara en sak som är kul och den är så hemlig att den får man inte prata om för att den är så hemlig. Hur kul är det med intriger som man inte får prata om liiixom?
Jag misstänker att detta beror på att de värsta intrigmakarna har flytt landet/staden. Jag och Mick har disskuterat det här noga och kommit fram till att det förmodligen är så det är. Å andra sidan är vi ganska glada att vi slipper en del av de där intrigerna som fanns förrut eftersom de var mer besvärliga än roliga... Fortfarande. Jag vill att tillvaron ska bli lite mer dålig tv-serie på kanal 5/sex and the city. Kom igen gott folk. Gör lite dumma saker så att jag får ha något roligt att prata om. Pleeease.
/e

Jag börjar känna mig sådär rastlös igen som jag gjorde innan jag bestämde mig för att flytta tillbaka till London. Jag är lite sugen på att sticka iväg. Långt bort och länge. Var spelar egentligen inte så stor roll men en fördel vore ju om det var varmt så att man slapp den här satans vintern som är på väg. Å andra sidan så gör en vargavnter inte lika stor skada för själen om man befinner sig på en mer spännande och mindre ångestframkallande plats än här.
Jag vill bada i Röda havet och åka skidor i Alperna. Jag vill dansa i Rio de Janeiro och äta nudlar på kinesiska muren. Jag vill segla i västindien och rida kamel i egypten. Ni ser, det spelar inte så stor roll så länge det ligger långt bort.
Jag har en månads uppsägningstid vilket i praktiken betyder att jag skulle kunna ge mig av den 17 december om jag ville. Jag vill. Men det blir nog inte så är jag rädd.

/e

oh that grrl

jag läste just ett inlägg på en blogg som gjorde hela min dag, nu tror jag att jag orkar jobba imorgon till och med. det är troligen det finaste inlägget någonsin; glöm inte låten för guds skull! föga förvånande är det från min favoritblogg som är en enda jag orkar läsa nu för tiden, bloggar känns ganska 2006. iaf här hittar du socker!

på söndag är jag ledig så imorgon vill jag dansa! älsk?kalven?

/n

Mm det var ju det där med uppdatering... Kanske inte min starkaste sida, men som tur är så finns det andra saker som jag är bättre på. Typ baka chokladkaka.
Jag är vansinnigt trött. Som vanligt. Dessvärre ska jag jobba i helgen. Som vanligt. Shit. Borde verkligen göra något annat än att jobba. Jag tycker inte ens om att jobba. Jag starkt ogillar att jobba. Den enda gången det är trevligt med att ha ett jobb är den 25 varje månad men jag antar att det är så det ska vara..?
Det enda som är bra med att jobba på ICA (förutom den måntaliga lönen) är att man inser att man faktiskt måste utbilda sig. Man blir nästan lite pepp. Mest för att man inser att man inom ett par år kommer att hoppa framför ett tåg om man inte kommer därifrån. Å andra sidan är väl det ett skäl så gott som något.

/e

"Jag kommer aldrig att glömma dagen jag lämnade Sverige. Varje sekund från det att jag vaknade tills planet lättade från Landvetter finns för evigt inpräntade i mitt minne. Jag minns hur det kändes i bussen ut på landningsbanan, hur jag funderade över det konstiga att behöva åka buss ut till flygplanet just den dagen av alla dagar. Jag minns hur solen speglade sig i den äldre mannens glasögon när vi lämnade terminalen bakom oss. Jag minns också att jag visste att det inte fanns något alternativ. Jag måste åka. Jag hade verkligen bränt alla skepp. Det fanns inte en roddbåt kvar att lunta på. Det liv jag levat fanns helt enkelt inte mer. Det hade jag sett till. Och samtidigt som tanken på att resa kändes oerhört skrämmande gjorde det faktum att jag inte hade nåt jag ville stanna kvar vid själva beslutet så oerhört mycket enklare. Det förändrade allting från en flykt från något till något helt annat. För det fanns ju inget att fly ifrån. Det enda som fanns kvar var ett tomt skal och resterna av ett liv som inte längre var. Jag satt på rymdskeppet Milleniumfalken och bakom mig höll dödsstjärnan på att sprängas i bitar. Uppåt framåt. För att nåt annat inte fanns. Det här var min enda utväg. Livet lyckas alltid finna utvägar. Livet vägrar lyssna på uttryck som att ”måla in sig i ett hörn”. Det finns alltid vägar ut.

Så när planet lyfte och jag märkte hur asfalten – och därmed Sveriges mark – försvann under planets hjul kändes det extra märkligt. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg granarna där nere bli mindre och mindre. Kommer jag någonsin att komma tillbaka, minns jag att jag tänkte samtidigt som ”Fasten Seatbelts”-skylten pingade till och slocknade. Jag var inte helt säker. Och om sanningen ska fram så är jag fortfarande osäker. Min första tid i Australien blev inte alls som jag hade hoppats. Ska sanningen fram var de första fyra månaderna några av de värsta i mitt liv. Efter att jag tagit mig igenom dem började dock bitarna falla på plats. Varje dag sa jag till mig själv att jag inte fick ge upp. Att flytta ”hem” skulle varit ett gigantiskt misslyckande. I alla fall då. När jag till slut började finna mig, när jag började hitta vänner som var som jag, vågade jag till en början knappt tro att saker var på väg att lösa sig. Vågade jag verkligen tro på att jag hade träffat människor som var som jag till slut? Lite trasiga. Nånstans fann vi varandra och grabbade i för glatta livet. Krampaktigt höll vi fast vid varandra och intalade oss om att allt var som det skulle. Jag tror att vi levde med extra klar låga just därför. Vi brände ljuset i båda ändar och skrämde folk omkring oss. Sitt ni där i skuggorna, här kommer de som lyser, skrek vi där vi drog fram genom natten höga på allt och ingenting. Vi var alla sökare på något sätt. Alla letade efter något. Men mest av allt så saknade vi. Något. Någon. Men ingenting fann vi. Det var liksom inte det saken handlade om. Vi sprang i cirklar och var nöjda med att få brinna med varandra för en stund. Vi hade hittat nån sorts mening och var glada över det. Men inget fann vi.

När jag idag tittar tillbaka på det året i Sydney förstår jag att vi lurade oss själva på så många sätt. I alla fall om att leva menas att man ska följa de normer vårt samhälle satt upp. Det var som att samhället ständigt frågade oss, ”Jaha, och vad har ni gjort idag då?” Och det enda svar vi hade var, ”Ingenting”. För ärligt talat så var det så. Vi slösade bort våra liv på alla sätt vi kunde. Vi räddade inga barn, uppfann inget vaccin, vi gjorde inget som helst för att utveckla våra liv i någon som helst riktning. Allt vi gjorde var att leva. Och som vi levde. Och konstigt nog kände jag själv aldrig att mitt liv stod och stampade. Trots att inget hände, så hände allt. Där och då. När jag en dag sätter mig ner för att värdera mitt liv, när jag en dag försöker analysera vilka perioder som betytt mest för mig i livet, är jag ganska säker på att mina år på Handels kommer att kännas ganska meningslösa. Trots att jag på papperet gjorde något av mitt liv när jag pluggade kändes det som att jag slösade bort mitt liv. Och det är är väl en sak att lida sig igenom en utbildning om man vet vad man vill bli, men för såna som mig? Såna som oss? Vi som inte vet? Som fortfarande inte vet? Vad ska vi göra? Nej, när jag kommer till dagen då det är dags att utvärdera kommer jag nog att minnas mitt år i Sydney med glädje. För trots att vi slösade bort våra liv har jag aldrig känt mig mer levande än jag gjorde då tillsammans med mina "trasiga" vänner. Tillsammans levde vi vid sidan om den riktiga världen.

Det var vi och ingenting.

Men det var i alla fall vi."

från silverfisken.

/n

ålrajt. vad har hänt? nada egentligen antar jag. vi jobbar o sliter som vanligt (?). erika hade fest i fredags, fräsigt värre o så blev vi fulla. jag lyckades tappa min nyckel i soffan men nu är den i säkra händer igen. nu lyssnar jag lite på det här, lite sånt här, o sånt här.

det var väl det för nu (hoho gotta love the swinglish)

/n