Och nu har älsk åkt. Jag har världens kanske absolut finaste lilla kalvis kvar så jag ska nog klara mig men man behöver en älsk också för en älsk är det finaste man kan ha. När hon åker till London då blir allt annorlunda mot hur det var förrut för man vet att när man vill att någon ska klia en under hakan eller påminna en om att man visst vill shotta en tequila till fast man redan druckit sex eller gå hem från kön till vänner och bekanta för att fritera ett kilo pommes som man sedan doppar i tzatziki och äter upp på mindre än en kvart, då får man göra det själv. Framför allt så har man inte längre någon evig källa till visdom att vända sig till i knepiga situationer eller någon att berätta alla fula detaljer för samtidigt som hon skriker att hon inte vill höra.
Som tur är så kommer hon tillbaka. Och jag kommer till henne. Så ofta jag kan. Och sen har jag ju kalvis. Och kalvis har mig. Vi ska nog överleva. Dessutom så har jag och kalvis varsin till världens finaste så jag tror definitivt att det ska gå bra.
Det hindrar mig inte från att sakna min älsk och tycka att det är alldeles förfärligt synd att inte stockholm var lika upphetsande för henne som london. Men jag förstår henne. Jag var också tvungen att flytta dit en gång och då gick det ju bra. Hon flyttade efter. Någon gång kanske jag gör det med.